News

Studio

Calendar

The Happy Grim-Reaper and his Friends

2007.10.05 – 2007.10.14
An exhibition by Max Ockborn and Danilo Stankovic. Drawings, paintings and posters, both collaborations and works by each artist.

Danilo Stankovic - Ugglor i mossen.

Text om utställningen av Emil Nilsson

Låt oss föreställa oss en antropolog som vill visa skillnaden mellan det samhälle vi lever i dag och hur livet tedde sig för äldre generationer. Låt säga att nämnde antropolog då visar upp två matskedar. Den ena matskeden, som han lagt till vänster, är gjord i trä. Dess form är oregelbunden och man kan se hur någon arbetat fram dess figur med stor möda. Trämassan bär spår av rörelserna från någons händer. Matskeden till höger är likafullt duglig för sitt syfte, men ser olik ut och känns fundamentalt annorlunda. Skeden är gjord i metall, man kan se omgivningens färger och former spegla sig i dess yta. Ingenstans finns spår av manuellt arbete, vi kan inte ens se några ojämnheter. Dess yta är helt strömlinjeformad utan skavanker. Skillnaden mellan det vänstra och det högra bruksredskapet är också skillnaden mellan det vi kan kalla förmodern tid och modern tid. Den förmoderna människan lärde sig att tillverka sina redskap via en personlig kontakt mellan människor. Kunskapen förmedlades på ett personligt plan. Man stod i direkt kontakt med den man drog lärdom av, antingen som släkt eller som gesäll i ett skrå. I och med det vilket ofta omnämns som övergången till det moderna (kapitalism, urbanisering, den borgerliga demokratins uppkomst osv.) förändras dessa relationer radikalt. Redskapen i det nya samhället tillverkas med en anonym varumarknad i syfte. De saknar personlig prägel eftersom produktionssättet är maskinellt. Personerna som ingår i produktionsprocessen har heller ingen djupare kunskap om den teknik eller den vetenskap som ligger bakom varans framställning. Man känner endast till små delar av den väldiga produktionsapparaten. Det moderna samhället är specialiserat, anonymt och industriellt.

Teckningen som medium har många drag gemensamt med det vi ovan kallat ett förmodernt samhälle. Pappersarket med linjer från en människas rörelseschema har en personlig prägel och man lär sig dess teknik från ett syskon, en förälder eller en lärare. Tankefiguren är emellertid väldigt förenklad. Den svenske sociologen Johan Asplund har i en essä om de sociologiska grundbegreppen Gemeinschaft och Gesellschaft redogjort för något som berör dessa områden. De två tyska begreppen saknar egentlig motsvarighet i det svenska språket. Man skulle kunna översätta Gemeinschaft med ?gemenskap? och Gesellschaft med ?samhälle? eller ?marknad?. Men de två tyska orden har fler konnotationer i sitt språkliga sammanhang än vad de nämnda svenska begreppen har i vårt språk. Gesellshaft hör ihop med stadsmiljö, privat samlevnad och nymodighet. Gemeinschaft förknippas med landsbygd, det familjära, det småskaliga och det välbekanta. ?Gemeinschaft är en naturlig och oplanerad enhet, en organism; Gesellschaft är någonting uttänkt och konstgjort, en mekanism?, skriver Asplund. Man kan säga att med det moderna uppstod det en klyvning i tillvaron. Det blev möjligt att leva i en värld och samtidigt vara medveten om en annan. Klyvningen gav upphov till vad Asplund kallar dissonans. Detta är en egenhet som drabbar både den som blir inkluderad i moderniseringsprocessen och den som av olika anledningar hamnar utanför. Man upplever hur något alltid gått något förlorat. Som levande i ett industrialiserat, specialiserat samhälle saknas förtrolighet och närkontakt. Att å andra sidan stå utanför det moderna samhällets med dess upplevelse av valmöjligheter är inte givetvis bättre. Tillvaron blir på så sätt hela tiden en brist, en medvetenhet om någonting annat.

Vad Asplund gör är att jämföra hur de två begreppen förhåller sig med varandra såsom en fixeringsbild. Fixeringsbilden är något som varje psykologistudent någon gång gjort sig bekant med. I denna typ av bild ser vi kanske först en profilbild av psykoanalysens fader Sigmund Freud. I nästa ögonblick ser vi på exakt samma linjer, men nu upplever vi på samma bildyta en naken kvinna. Det finns andra modeller av fixeringsbilder. Vad de alla emellertid har gemensamt är att man inte kan uppleva de två aspekterna samtidigt. Växlingen sker ögonblickligen och vi ser härigenom en helt annan bild. ?I enlighet härmed skulle det i varje bild av ett Gemeinschaft dölja sig en bild av ett Gesellschaft, och i varje bild av ett Gesellschaft en bild av ett Gemeinschaft. Men det ena kan inte ses samtidigt som det andra. När man först har sett ett Gemeinschaft måste bilden omorganiseras för att ett Gesellschaft skall framträda, och vice versa?.

Konstnärerna Danilo Stankovic och Max Ockborns teckningar har något av denna dubbelhet i sig. Stankovic är smålänningen som experimenterat med alternativt jordbruk ute på landet. Hans teckningar visar timmerstugor, människor i folkdräkter och jaktliv. När vi ser dessa motiv medvetandegörs vi om något främmande. Kanske är det ett förlorat bondesamhälle vi kan skymta i de gamla högtidsdräkterna. Det är något av allmogekultur som syns, men samtidigt kan vi inte skaka av oss känslan att något inte stämmer här. Motiven synes vara schabloner eller utklippta detaljer. På samma gång som våra förväntningar av något förflutet väcks till liv, så blir vi osäkra. Njutningen av att uppleva den andra sidan det kluvna skjuts upp. Plötsligt ser vi inte längre det gemensamma livet i bygden utan omöjligheten av denna gemenskap.

Max Ockborn tycks på många sätt som Stankovics motsats. Går man omkring i Ockborns ateljéutrymme på Malmö Konsthögskola kan man hitta de mest märkliga ting. Leksakssvärd, märkliga hattar i grälla färger och små neonfärgade plastprylar. Från datorns smäckra högtalare pulserar elektronisk musik. På väggarna hänger konstnärens neonfärgade affischer. Bara genom att röra sig i denna miljö tycks man få reda på allt om personen som är verksam här. Ockborns teckningar visar ofta kristallformade figurer eller stora sjok med linjer som verkar bilda en slags labyrintisk arkitektur. Linjernas rytmer anspelar även på arkitektskissens släktskap med musiken. Vi tycks inlockade i någon form av utopiskt-futuristiskt projekt. Men även här förefaller motiven kunna växla. Mitt bland det visionära formspråket, mitt bland det nästintill maskinella uppenbarar sig helt plötsligt snirkliga linjer. Gömt bland det framtidsskådande formspråket kan vi se element från medeltida heraldik. Fixeringsbilden verkar uppenbara sig igen och det vi nyss upplevde som ett visionärt, futuristiskt formspråk blir plötsligt ett traditionstyngt, anrikt motiv. De linjer som nyss tycktes likt ett utopiskt arkitektoniskt experiment växlar nu till ornamentik och bårdlinjer.

När Ockborn och Stankovic så väljer att göra teckningar tillsammans är det därmed inte ett möte mellan Gemeinschaft och Gesellschaft. Snarare tycks projektet visa hur de två idéerna sluter sig i varandra. I kollaborationen syns motiven från de två såsom bredvid varandra. Man kan se element än från den ena konstnären, än från den andra. Men i det att man ser Ockborns heraldik tycks Stankovics allmoge uppenbara sig och de två historiserande stilarna minner om något förmodernt, något som bara nästan kan nås. Så växlar bilden om igen och Stankovics alp- och skogsmotiv upplevs som mediala bilder. Bilder vilka reproduceras om och om igen utan personlig prägel. Dessa anonyma motiv upplevs nu såsom i samspel med Ockborns musikaliska futurism.

Det medium konstnärerna använder sig av, teckning, förefaller även att vara idealiskt i syftet att uppnå fixeringsbildens egenskaper. En teknik som har så mycket av hantverkets kännemärken rymmer paradoxalt nog även möjligheter att inkorporera masskulturens anonyma prägel. Mediet verkar kunna uttrycka både objektiva, schematiska mönster som subjektiva, libidinala uttryck för människan kluven mellan Gemeinschaft och Gesellschaft. Teckningen har också följaktligen ha upplevt ett uppsving under 1900-talets två sista decennier och nu under 2000-talet ser man den allt oftare hos yngre konstnärer.